Den som lever får te

Så var man tillbaka i Shanghai igen. Sista veckan i Sverige blev det inget bloggande. Vi for runt mellan kompisar, BVC, middagar, en liten utfärd till Småland och SKåne äver helgen osv. Detta i kombination med en dålig internetuppkoppling i lägenheten gjorde att tiden framför datorn var typ 0. Men nu är vi tillbaka och jag ska rapportera om allt som hänt. Faktum är att de sista dagarna i Sverige blev rätt tråkiga. De flesta jag skulle träffa fick tyvärr sjuka barn och sedan bestämde sig min mobil för att inte ta emot varken samtal eller SMS, trots att jag hade full täckning och batteri. Så jag trodde att ingen ville träffas eller ha kontakt. Så det kändes lite tråkigt. Men innan dess hann jag med mycket trevligt.

Vi kom tillbaka till Shanghai igår eftermiddag. Flygresan gick förvånansvärt bra. Jag flög ensam med barnen eftersom Henrik åkte tillbaka och jobbade redan för en vecka sedan. Förra året när jag skulle flyga ensam med barnen var jag grymt stressad. Då var barnen 1,5 och 3,5 år och alla med småbarn vet att det är rätt jobbiga åldrar. Full fart och inget förnuft. Och dessutom att ha en 1,5 åring i knät hela resan är ju värdo.

Nåväl, denna gång är barnen 2,5 och 4,5 år. Egna säten och Nilo har, om inte så mycket så iallafall lite, förnuft. Man kan resonera med honom. Dessutom börjar jag få en grym rutin på att resa med barn. Jag har bara ett handbagage själv, en ryggsäck, som är minutiöst packad med exakt allt man behöver och inget annat. Jag har små PIX-böcker att läsa för barnen, många små, välinpackade paket som jag tar upp när tålamodet tryter, kex, godis och nötter i en jämn ström, jag har en plastkasse för ytterkläderna så man slipper släpa runt dem över armen, jag har ombyte och kräkpåsar, jag har syltade pannkakor eftersom barnen inte brukar gilla maten, jag har en liten portmonä med några euro så jag kan köpa kaffe på Starbucks på Amsterdams flygplats, jag har veckotidning till mig (eftersom jag aldrig skulle ha tid att läsa en bok men små stunder att läsa har man ibland och då vill man gärna göra det),  jag har en laddad mobil så jag kan lyssna på podcaster etc. etc. Inget lämnas åt slumpen och allt är förutsett. Dessutom får Nilo dricka så mycket läsk han bara orkar och eftersom han aldrig får dricka läsk annars är ju han så lycklig. Och jag tar absolut inga onödiga fajter. Jag svarar JA på i princip allt som barnen ber om. Och jag inbillar mig framförallt inte att jag ska få någon tid alls till att läsa, sova eller göra något själv. Allt handlar om förväntningar. Så givet detta gick det bra.

Henrik mötte oss på flygplatsen och så fort jag kom hem stupade jag i säng och sov i två timmar. I natt gick det också hyffsat att sova. Barnen var uppe någon sväng och Henrik tog det så i bästa fall blir det snabb anpassning. Fast det tror man alltid och sedan brukar tredje dagen vara värst. Vi får se.