Den som lever får te

Just nu sitter jag i ett bas i ett Internetcafe pa Papper Mill Road i en forort till Chennai som heter Perambul. Mymlans lagenhet ligger runt hornet sa hon ar stammis har. Jag har varit i Chennai en vecka nu och ikvall aker jag hem till Shanghai igen. Den har resan har varit alldeles fantastisk. Jag ar alldeles full av intryck och har sa mycket bilder jag vill visa. Men bilderna lagger jag ut imorgon nar jag ar hemma i Shanghai och har battre koll pa hur datorn fungerar.

Indien ar verkligen allt det dar man har hort att Indien ska vara. Varmt, otroligt varmt. Fullt med folk overallt. Och da bor jag anda i Kina. Trafiken ar det galnaste jag sett. Och luften ar sa skitig att Shanghai kanns som att bo pa en alptopp i jamforelse. Men manniskorna ar fantastiska - glada, oppna, vanliga. Och alla farger man ser, pa kvinnornas klader, pa frukterna, malade pa lastbilarna, pa motorcykeltaxina, pa husen. Alla och allt ar fargglatt. Och maten ar valdigt god. Och billig. Allt ar billigt har, man blir lite kopgalen. Sa det ar valdigt omtumlande att komma hit. Man blir liksom bade forford och matt. Jag har somnat klockan 11 varje kvall och sovit som ett barn till klockan 8. Jag kan inte minnas nar jag sovit sa lange och dessutom vaknat av mig sjalv senast.

Det ar sa klart speciellt att resa utan barnen ocksa. Jag har aldrig varit ifran den en hel vecka tidigare sa det var pa tiden. Och jag ar glad att jag gjorde just denna resa utan dem, indiska storstader ar inte det enklaste stallet att resa med barn. Men jag har saknat dem. Och nu nar jag vet att jag ska fa traffa dem imorgon kan jag knappt vanta. Jag vill vara med dem NU! Nar jag kommer hem imorgon ska jag genast lagga ut bilder och beratta mer om alla Mymlan och Cias aventyr i Chennai.