Den som lever får te

Jag var bara en vecka i Indien men det kändes som en månad. Dels för att det är sådan skillnad att resa utan barn - man hinner så mycket mer - och sedan för att vi gjorde saker från morgon till kväll. Men det kanske viktigaste skälet var att jag hade så fantastiska guider i form av familjen Ramanatan och Mymlan.

Min svärmor är en nyfiken sort och på 60-talet åkte hon med någon organisation till Indien och bodde hos en familj ett antal veckor. Den familjen har hon behållit kontakten med sedan dess och hon reser till Indien väldigt ofta och hälsar på dem. Mina svärförföräldrar var med när deras söner gifte sig och när Henrik och jag gifte oss kom Mr och Mrs Ramantan resandes hela vägen från södra Indien till Korpo för att vara med. Med saris och allt.  De är fantastiska människor. Vänliga, roliga, gästfria, belästa, intressanta. Så det var fantastiskt roligt att  träffa dem igen. De första tre dagarna bodde Mymlan och jag hos dem och de tog med oss på Chennai Touren - de Luxe! De ville visa oss allt - dansföreställningar, sariaffärer, arkeologiska utgrävningar, ge boktips och filmtips och hundra saker till.

Den andra guiden var Mymlan. Hon hade varit där i två månader redan när jag kom och hade redan bra koll på stan och vad man skulle se och hur man tog sig fram och var bästa kaffet fanns och var man kunde köpa små fina grejer och så vidare. Hennes lägenhet låg på andra sidan stan så då fick jag se en helt annan del. Hon bodde dessutom i en stor lägenhet med några andra voluntärer så det var kul att få se hur de hade det. Mymlan är dessutom bra på att få nya kompisar var helst hon är så hon hade bekanta i var och vartannat kvarter. En charmig jurist som höll på att renovera ett hus, världens lataste skräddare fast med en imponerande mustach och så förstås alla på skolan hon jobbade på. Så jag fick träffa mycket människor också under denna tid. Jag som normalt sett oftast är rätt mycket in charge när jag reser tyckte det var väldigt skönt att bara luta mig tillbaka och hänga med.