Den som lever får te

Varför begränsa sig till ett jättestort land med galet mycket folk, god mat, fullpackade tåg och annorlunda kultur när man kan besöka ett till. Min syster Mymlan är i Chennai i Indien i två och en halv månad för att arbeta som voluntär på en skola. Fast en annan anledning var naturligtvis att fly den bittra svenska vintern och uppleva ett nytt spännande land. Jag har hela tiden tänkt att jag så gärna skulle vilja åka och besöka henne. Inte för att Indien och Kina direkt ligger nästgårds. Men det är ju nu hon är där. Så nu har jag gjort slag  i saken och på söndag åker jag. Ensam, utan make och barn, en hel vecka! 

I förra veckan åkte jag till Indiska konsulatet här i Shnaghai för att ansöka om visum och det var ju en annorlunda upplevelse. Om man blandar kinesisk och indisk byråkrati i en enda sörja har man visaavdelningen på Indiska konsulatet. Fast det ska tilläggas, både kineisk och tydligen också indisk byråkrati kan nog så effektiva på vissa punkter. Man kan t.ex. se statusen på sitt ärende på nätet. Men bara på vissa punkter. På andra är det obegripligt. För ett turistvisum behövde jag nog ca 10 dokument. Och när man dessutom frågar varför och vill ha lite koll på processen får man inga svar. Transparens är inte ett ledord för dessa länder. Det ska väl inte en liten medborgare lägga sig i på vilka grunder man beviljar eller inte beviljar ett visum, man väntar sen får man se. Ajö!

Nåväl, jag lyckades få mitt visum och på söndag åker jag. Och jag är så lycklig! Förrutom att få göra ett äventyr med Mymlan ska jag också få träffa Henriks mammas indiska vänner Meera och Ramanatan. De som tog sig hela vägen från Chennai Indien till Korpo Finland för att vara med på vårt bröllop. Vi ska bo tre dagar hos dem och sen resten av tiden i Mymlans lägenhet. Tror jag. För en gång skull är jag inte reseledare och uberorganisatör. Jag ska bara hänga med och låta experterna bestämma allt.