Den som lever får te

Om detta hade varit första gången jag kom till Kina hade jag varit i chocktillstånd nu. Det känns som vår Pekingvistelse var en bra uppvärmning till vår bekantskap med Kina. Shanghai känns just nu som lite hårdare bananer. När vi kom till Peking var det lite krattat i manegen. Vi hade en bostad, en dagisplats, några bekanta och en del kollegor. Man känner till Himmelskafridenstorg och Den förbjudna staden och muren och Henrik hade lite koll på affärer och restauranger. Det var hur lätt som helst att få tag på en taxi och människorna var glada och nyfikna på framförallt Elsa. 

Här är det lite tuffare. För det första kommer vi på sommaren och det är otroligt varmt. Trettio grader och man är svettig hela tiden. Vi har ännu ingen lägenhet utan bor på ett lägenhetshotell som föralldel är bra men det ligger inte i det område vi ska bo i så man orkar inte riktigt invetsera i att lära känna kvarteren ordentligt. Det är jättesvårt att få tag på en taxi så alla förflyttningar är rätt ansträngande. Man står och vinkar i gatuhörn och när man väl ser en ledig bil är det inte säkert att de stannar när de ser att det är en hel cirkus som ska in i taxin. När någon taxi tillslut stannar och man packat in barnen och väskorna och vagnen i bilen, för man får ingen hjälp med det, och spänt fast Elsa på magen i Babybjörnen, allt i 30 gradig värme, och lyckats kränga fram den svettiga obligatoriska lappen med adressen på kinesiska får man sig allt som oftast en utskällning. Jag har ingen aning om vad de säger men det låter som  - Är du inte klok människa. Varför i hela fridens namn ska du åka just dit. Dessutom går det aldrig att hitta och jag har ingen lust att köra! Sen kör de ändå dit på tio minuter och det kostar 10 kronor. What´s the fuss! Det är ju föralldel inte bara i Kina taxichaufförer kan vara skitjobbiga men här är de hopplösa. Jag brukar bara le oförstående och rycka på axlarna. Eftersom jag har varit med om det så många gånger nu tar jag det inte personligt men hade jag varit ny i Kina hade jag blivit stressad. Och sådana bataljer får man stå ut med lite här och var. Att köpa bananer i livsmedelsaffären med tjugo galna tanter som ska tränga sig före för att väga sin frukt kan ta knäcken även på någon som inte har jetlag och två rastlösa barn i en vagn.

Men eftersom jag har varit här förut vet jag att detta är de jobbiga sidorna med Kina. Det finns också många bra och de visar sig mer efterhand. Jag kan också typ 30 ord på kinesiska nu vilket gör en enorm skillnad. Jag kan säga ja och nej, kör vänster eller höger, tack och ursäkta, jag kan säga siffror och jag kan säga jag vet inte och jag kan beställa enklare grejer på en restaurang. Och jag vet att när den första förvirringen släppt, när man inte är trött längre, när inskolningen är klar och man är trygg med dagis, när man vet var man kan köpa barnmat och broccoli och man har a place to call home där ens kläder hänger i garderoben och bilderna på ens vänner och familj hänger på väggen och man säger god morgon till tanten som säljer skruvmejslar på hörnet och gubben som säljer bananer tvärsöver gatan - då är det toppen att bo i Kina. Vi har bara en liten bit kvar av uppförsbacken innan vi är där.