Den som lever får te

Krångel 1: Dagis. Nilo hade varit ledsen hela förmiddagen. Efter vilan var det dock ok och han var helt vanlig när jag hämtade honom. Fröken Robbie är mysig men annars är dagis rätt jobbiga. Man får lite information så där strövis och jag får fråga efter saker som jag ser att andra har. Dessutom får jag inte parkera vagnen med Elsa i utanför klassrummet för "tänk om alla skulle göra så, då skulle det bli trafic jam". Ja men nu har inte de andra barnen syskon som sitter i vagnen utan har tomma vagnar och det är ingen trafic jam! De tycker jag ska packa ur Elsa och väskor och allt annat, ställa vagnen 5 meter bort uppför några trappsteg medan jag säger hejdå till Nilo i fem minuter för att sedan packa tillbka allt igen. Idioter.

Krångel 2: Bostad. Efter mycket tänkande fram och tillbaka och promenerande i kvarteren så beslutade vi oss för compoundet med lekplats ute och inne, gym, inomhus pool och gård med gräsmatta. Det finns nästan inga offentliga lekplatser och förutom att det förmodligen skulle bli en heldel krångel med den gamla lägenheten så skulle tillvaron för oss bli för krånglig. Båda barnen måste leka av sig varje dag och det skulle bli komplicerat. Igår fick jag se 6 nya lägenheter i det området vi valt varav en var toppen. Inget av den tråkiga utsikten som finns i de andra och dessutom en balkong mot gården. Det kändes toppen! Idag började vår mäklare förhandlingen med ägaren och han var hopplös. Han ville inte möta några av våra krav på möblering dvs. en säng i gästrummet och byta ut den vita lädersoffan mot något mer barnvänligt. Och istället för att gå ned i pris som de brukar höjde han med 1000 kronor i månaden för att vi har två barn! Tack för den! Så nu kanske vi måste ta någon av lägenheterna utan balkong och med trist utsikt. Skit också. Imorgon ska jag se en av dem. Men vi börjar bli desperata. Vi vill packa upp och köpa matvaror och ställa in böckerna i en bokhylla och få hit lådorna från Peking och få ett liv NU! 

Krångel 3. Taxi. Det sista krånglet drabbade dock inte oss så illa som den snälla taxichauffören som stannade på en jättestor gata mitt i rusningstrafik för att ta upp mig och barnen. Han hörde till den ovanliga sorten som kommer ut för att hjälpa till med barnvagnen. Jag fick inte upp dörren i baksätet så han försökte från det främre passagerarsätet men det gick inte. Så han tryckte ned låset på baksätesdörren och framsätesdörren och gick runt för att testa att öppna igen från förarsätet. Men tji fick han. Han hade låst den dörren också. Med nyckeln i tändningslåset. Med motorn på. Och mobilen inne i bilen. Så vi stod alla fyra på denna supertrafikerade gata med en bil med motorn på men utan mölighet att ta oss in. Taxichauffören såg ganska desperat ut. Han blev lite gladare när jag lånade min mobil till honom. Jag hoppas han fick hjälp av någon att ta sig in i bilen annars han kanske står där än. Det var nog sista gången han var snäll och kom ut ur taxin för att hjälpa till.