Den som lever får te

- Lätt som en plätt! Det var det första Nilo sa när han vaknade på flygplansgolvet efter sju timmar i luften. Jag tror inte att han direkt syftade på hur det var att sova på golvet utan det var mer en rolig mening att säga. Ibland kommer det små meningar ur hans mun som han nyligen hört eller fått uppläst i en saga och som är roliga. Så måste man liksom testa av dem. För mig som verkligen inte hade somnat lätt som en plätt på flyget avundades jag dock honom.

Som alltid inför en lång resa så hade vi mycket att göra innan vi åkte. Packa, byta bostad en sista gång, säga hej då, köpa de sista nödvändigheterna, packa igen och packa om och tillslut iväg. Så redan innan man åker är man helt färdig. Sen var det där med att sova på flygplan. Ungarna klarade det galant. Lite välling (jajamensan den var uppvärmd efter lite tjat) och sedan somnade både och sov i princip hela flighten. Henrik och jag däremot satt i varsin stol med ansvar för varsitt barn och kunde inte hitta rätt ställning och inte heller slappna av så det blev inte mycket sovet. Air China var också rätt värdelösa. Det är inte det att man inte vet att man är rätt jobbig för sin omgivning när man flyger med två små barn. Som förälder gör man allt för att minimera störningsmomenten för andra men visst märks man. Flygvärdinnorna var så där barnkära som kinesiskor kan vara, i 10 sekunder, - Oh what a lovely child! Och sen räcker det med det. När vi bad om extra filtar eller mjölk istället för coca-cola till maten ser de oförstående eller besvärade ut. Dessutom gillar de bebisar mer än småbarn (och nu generaliserar jag naturligtvis grovt) så de gav ett gosedjur till Elsa men inget till Nilo. Hon bryr sig inte särskilt mycket men Nilo blir såklart ledsen. Tack och lov att jag har en sån fin vän som Jenny som hade köpt fantastiska på-flyget-presenter till barnen så då kunde Nilo ägna sig åt det istället. En dinosaurie, en ambulans och en bok i samma paket! Det tyckte han var toppen. En annan inte så barnvänlig detalj för oss som dessutom satt längst fram vid bioduken var att de lagom till frukost satte på en amerikans krigsfilm om Irak! Det var k-pistar, pansarvagnar och lik rakt upp i ansiktet vid 6-tiden på morgon. Inte ens om det var kväll och jag inte satt med barn i famnen skulle jag se fem minuter av denna vidriga film. Nåväl, det kanske inte blir Air China nästa gång. Efter ett hämta-ut-det-lilla-bagaget-igen-och-checka-in-allt-igen-och-vänta-två-timmar-på-Pekings-flygplats-stop kom vi tillslut till ett svettigt Shanghai.

Henrik hade fixat så en minibuss mötte oss och tog oss till vår tillfälliga lägenhet. Det är ett helt ok ställe. Två sovrum, vardagsrum och kök. Imorgon fredag ska vi titta på ett gäng lägenheter och jag hoppas verkligen det löser sig snart för efter att ha bytt säng 11 gånger i sommar (jajamensan, det är ingen överdrift!) så börjar jag längta efter att packa upp och STÄLLA BORT väskorna. För att inte ge vika för den tidvis bedövande tröttheten och motverka jetlagen åkte vi på kvällen till ett mingel på Svenska konsulatet för nyanlända svenskar. Det fanns vissa på minglet som verkade ta det där med nyanländ lite lättvindigt, de hade bott i Shanghai sedan i mars. Helmärkligt! Vi träffade lite folk där men sedan åkte vi hem och somnade snabbt! Vi sov väl kanske inte hela natten rakt igen men ganska många timmar. Under dagen har tröttheten kommit och gått så där som den gör. Ibland glömmer man bort den och man tror man är i fas och rätt var det är slår tröttheten till och man står och knäar som en knarkare på Plattan och tänker att om jag bara får stänga ögonen en liten, liten stund och vila där jag står går det snart över. Så vi är inte direkt tidsanpassade än men vi jobbar på det. Men nu är vi iallafall på plats i Shanghai. Alla fyra. Och allt bagage. Nu gäller det bara att hitta en bostad så kan vi starta denna del av Lif-Sjoberg hits China på riktigt.