Den som lever får te

Så sa alltid en otrevlig typ som jobbade på en glassaffär där jag extraknäckte som 15-åring när han hade gjort klar en omgång glass och behövde hjälp för att få ut glassen ur maskinen. Det är ett sånt där uttryck som hänger kvar i mitt (och Glorias) vokabulär och som är användbart när man ska tag i något nytt. Han var en väldigt träig typ och jag och Gloria var för all del urusla anställda, vi åt mest glass själva och glömde låsa ytterdörren när vi gick hem. Men det där lite norrländska - okej, då kör vi - det hänger kvar.

Så nu kör jag! Jag startar min blogg. Voilá! Nu är den igång! Välkommen.

Min blogg ska handla om mig! Såklart, alla bloggar handlar väl mest om den som skriver. Om två veckor flyttar jag till Peking med min familj och jag tänkte skriva om det vi kommer att uppleva där. Eftersom jag aldrig varit i Kina har jag ingen aning om vad vi kommer att vara med om men jag kommer säkert skriva om saker som annars också intresserar mig - böcker, politik, populärkultur, människor, barn, mat, inredning, mode, resor, religion - vad vet jag. Människor på gatan. Hur maten smakar i Peking. Alla konstiga situationer jag kommer hamna i eftersom jag inte kan säga något mer än hej på kinesiska. Hur det är att skola in en 2 och ett halvt åring på engelsk-kinesiskt dagis. Vi får väl se. Eller - den som lever får te - som en gammal kille till min syster brukade säga och sällan har väl det passat så bra som inför en flytt till Kina.