Kärt återseende
I tisdagskväll klockan åtta tog Elsa, Nilo, mina föräldrar och jag nattåget till Peking. Det var mycket spännande, för oss allihop. Vi hade köpt sängplatser i soft-sleeper som jag förmodar är typ första klass. Trots att tågresande här i Kina är mer som att checka in på ett flyg med säkerhetskontroll och biljettvisning vid tre ställen, så gick det väldigt smidigt och tåget gick i tid. Vi hade alla fyra sängarna i kupén och det var frächt och fint. Rena lakan, vit duk på bordet, varmt vatten i en termos och till och med en röd gerbera i en tungfotad vas. Nilo tyckte det var väldigt spännande och bestämde vem som skulle sova var. Han hade packat sin Shrekryggsäck med bilar, ett nattåg (så klart!) och hans nya bästis Findus. Elsa hade lite svårt att somna i den nya miljön men efter ett tag sov barnen och efter ytterligare ett tag sov mamma och pappa också. Det var mest jag som inte sov så mycket, mest för att det är lite trångt att sova brevid Elsa. Efter nästan tolv timmar, vid åtta på morgonen kom vi till ett kyligt Peking.
Det var ett kärt återseende att vara i Peking igen. Peking visade sig från sin bästa sida med solsken och blå himmel. Jag var på alla mina favoritställen och hann träffa alla människor jag känner i Peking. Eller alla och alla, det är ju inte precis så att jag har en hel posse i Peking men dem jag känner hann jag träffa och det var kul. Cornelia och Patrik, och Sandra och deras alla barn, min kollega på ambassaden och hans trevliga fru, min kinesiska lärare Carmen, Birgitta och Daniel och förstås Tien. Jag fick verkligen walk down memory lane. Och visa mina föräldrar våra kvarter, vår lägenhet, våra favoritställen och våra vänner.
Jag kunde också konstatera att det är lite lugnare tempo i Peking, de är lite bonnigare och det känns lite mer genuint kinesiskt där på gott och ont. Shangahi är en mycket mer kosmopolitisk stad. Det visste jag förstås innan men eftersom jag var hemma i Sverige några månader i mellan vår Pekingvistelse och att vi flyttade till Shanghai så var det inte lika tydligt som det blev nu. Men jag tycker mycket om båda städerna. Och det var såklart speciellt att få träffa Tien igen. Jag hade glömt att hon faktiskt inte kan någon engelska och det tog ett tag innan vi kom in i vårt gamla sätt att "prata" men hon var samma underbara Tien. Efter tre dagar flög jag och barnen hem. Mina föräldrar är kvar i ytterligare tre dagar och deltar i en guidadtur så de får se alla must-dos i Peking som jag redan sett. När vi kom tillbaka till Shanghai ösregnade det och hade blivit kallt. Jag tror Shanghaivintern håller på att börja. Bäst att köpa element innan de tar slut.
Kära syster - nu är det dags för en liten uppryckning på blogg-fronten. Eller vad tycker du själv? Var är Henriks inlägg? Var är vardagsdramatiken? Var är väderleksrapporten, de senaste fynden, de senaste kulturkrockarna?
Var är Elsas utvecklingssteg? Var är recepten? Var är irritationsmomenten? Var är de politiska analyserna? Sillen - we need your China-reports!
Håller med Pyttan. Bloggen börjar bli som sista Seinfeld-säsongen, lite lam helt enkelt. Dags för uppryckning.
