Den som lever får te

Vad roligt att Barack Hussein Obama vann. Det känns verkligen historiskt. När det närmade sig och siffrorna var så tydliga för Obama trodde jag faktiskt att Obama skulle vinna och vilken tur att det inte blev någon Bradleyeffekt. Jag hörde en CNN-debatt några dagar innan valet som sa att oavsett vem som vinner valet så har detta val genom Obama, Clinton och Palins deltagande inneburit att det aldrig mer går att säga att DEN personen kan aldrig bli president, som man tidigare resonerat i USA att svarta eller kvinnor inte är någon idé att satsa på eftersom de ändå aldrig skulle klara att vinna ett val. Nästa gång får det bli kvinnornas val. Det enda som fortfarande verkar obligatoriskt är att  vara heterosexuell och ha en kärnfamilj. Man måste ha en snygg bättre hälft, som gärna är lika bra på att hålla tal som kandidaten själv, och några eller iallafall ett välkammat barn att ta upp på podiet som en garant för att man är hygglig. Men, Obama har vunnit och det är alldeles fantastiskt. Och hans familj verkar verkligen hygglig. Man vill liksom bjuda i dem på sitt födelsedagskalas, eller fest för all del, Barack kan nämligen dansa. Spana in lite sköna moves på YouTubeklipp:
http://www.youtube.com/watch?v=RsWpvkLCvu4
Vilket skiljer sig rätt mycket från när McCain besökte samma talkshow:
http://www.youtube.com/watch?v=A7addd1-SY8

Och jag grät när Obama höll sitt vinnartal i Chicago. Men jag måste säga att jag också grät när jag såg McCains förlorartal. Det var faktiskt fantastiskt. Obamas tal var otroligt för han är så cool och talar så bra och håller balansen mellan allvar och känslor. En verklig statsman, men man anar en känslig person där under huden. Men innehållet var inte sååå gripande det var mer stämningen. Medan McCain inte alls är en lika bra talare men verkade tala med hjärtat och verkade trots allt verkligen stolt över att USA valt en svart president och att Obama is my president! Jag var imponerad.

Apropå USA:s första svarta president läste jag en rolig grej någonstans som jag inte minns var att vadå USA:s första svarta presidenten - Obama är född på Hawaii och har vuxit upp med sin vita mamma och hans pappa kom från Kenya så han har inte någon koppling till slavarna på bomullsfälten i Södern. Bill Clinton däremot är uppvuxen i Södern, bor i Harlem, spelar saxofon och har haft fler kvinnoaffärer än Quincy Jones.

Nåväl när den första Obamayran lagt sig har frågan som hela USA undrat över i smyg nu klarnat. Nämligen vem den mystiska vita mannen som Opray Whinfrey stod och lutade sig emot och grät floder på när hon lyssnade på Obamas vinnartal. De var i bild mest hela tiden när Obama höll sitt tal i Chicago. Det visade sig att det inte alls var någon hon kände utan bara någon som råkade stå framför och fick sin jacka nedgråten. Han heter Sam Perry och jobbar i Silicon Valley och har varit med i Obama kampanjen i periferin. Han gav sig tydligen inte till känna själv utan någon som kände igen honom. Skönt, nu slapp man fundera mer på det.