Den som lever får te

När Horace först läste upp motiveringen "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen" tänkte jag precis som ni. Va, har jag fått nobelpriset i litteratur! Tänk att de är så framåt i akademien att de ger den till en bloggare i år. Det hade man inte kunnat tro. Men så var det ju inte heller utan det var Jean-Marie Gustave Le Clézio som vann. Jag hade aldrig hört talas om honom. Trots att jag är en bokmal och trots att jag även i detta ämne har en del högskolepoäng har jag nästan aldrig hört talas om nobelpristagarna innan de vunnit. Det verkar som jag ägnat mina universitetsår åt annat än att lära mig det jag faktiskt studerade - litteratur och utrikespolitik. Men jag har ju ett jobb iallafall. Tror jag ialafall, jag har ju inte varit där på rätt länge. Men sen när de blivit nobelpristagare brukar jag iallafall läsa något av dem. Jag har en Doris Lessing stående i bokhyllan här nu när våra kartonger från Peking har kommit som jag snart ska ta mig ann.

Apropå böcker har jag just börjat på Peter Hoegs Den tysta flickan. Jag var en stor Peter Hoeg-fan när han kom med sina tidigare sex böcker i rask takt och läste alla så fort de kom. Sen var det tyst från honom i 10 år och nu, förra året, kom denna bok. Jag har bara läst ett kapitel men den verka bra och skruvad. Innan läste jag En annorlunda barndom av Iris Johansson. Jag hade läst om den boken när den kom, om en kvinna som är autistisk och hur det var att växa upp med det och leva med det. Intressant person men boken var rätt tjatig. Och dessutom passade den inte alls i min sinnesstämning när jag kom hit till Shanghai. För mig måste de böcker jag läser passa in i den sinnesstämning eller situation jag befinner mig i. Inte så att jag just måste ha begått ett mord för för att läsa en deckare. Men vissa böcker passar i vissa perioder. På sommrarna t.ex. läser jag alltid någon skönlitterär tegelsten varvat med ett gäng deckare. Det är perfekt. Men nu, när vi flyttade och allt var snurrigt passade det inte alls att läsa om en autistisk barndom och hennes pappa som bar runt henne i stallet. Det är ju föralldel skönt med lite verklighetsflykt men denna passade inte mig nu. Men eftersom jag inte kan sluta läsa en bok i mitten utan måste läsa klart den om den inte är ofantligt dålig så läste jag klart den och nu fick jag äntligen börja på en ny. Annars var två av de bästa böckerna jag läste i somras Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Linda Olssons Sonat till Miriam. Två fina böcker som båda råkar handla om två fina ensamstående pappor som efter bästa förmåga försöker ta hand om sina döttrar. Och nu slår det mig att även En annorlunda barndom handlade om en dotter och hennes omhändertagande pappa. Hmm, undra vad detta betyder? Är det en ny gengre? Det kanske inte är försent att bli litteraturkritiker trots allt.