Den som lever får te

Denna bild kanske skulle passat bättre till gårdagens inlägg. Men idag är jag förkyld. Ont i halsen, det känns som om huvudet vore fyllt av bomull och en gnutta feber. Inge kul. Jag kan inte tänka heller så den enda associationen jag gjorde när jag tittade på mina nedladdade bilder var att jag har samma kläder på mig idag som jag hade när denna bild togs så den fick det bli. Genialt va!

Jag har egentligen inget att skriva heller. Det står stilla i huvudet. Så jag beskriver helt enkelt hur det är just nu där jag sitter. Ja ni vet ju redan hur jag mår och vad jag har på mig (en rödblårandig blus och en jeanskjol om man inte ser det på bilden). Jag sitter i vår gigantiska beigevita soffa med datorn i knät. Arne sitter i fåtöljen bredvid och sudokar och väntar på att Ann-Marie ska bli klar med att skriva sina vykort. De ska gå iväg en sväng sen och titta på ett museum och sen äta lunch på stan. Eftersom jag är hängig lämnade Ann-Marie Nilo på dagis idag. Han var lite ledsen, det brukar han vara när man lämnar honom men sedan går det över så fort man har gått. Det säger både fröknarna och han själv - Mamma, när du går är jag ledsen en stund men sen blir jag glad. Det säger hann nästan varje dag när vi går till dagis så det är som en inövad rutin. Och det var samma visa när farmor lämnade. Elsa ligger i sovrummet och sover sin förmiddagsvila. Hon har nog också fått en liten släng av förkylningen för hon har varit lite gnällig och klängig de två senaste dagarna. Henrik kommer i eftermiddag. Har varit på en blixtvisit i Sverige. Jag tror inte han ens hann vara där två hela dagar och så tillbaka hit. Galet! Han hann inte ens ställa om sin jetlag utan lyckades snurra till det så mycket att han gick upp mitt i natten och duschade och gjorde sig klar att gå när han insåg att klockan var två på natten. Han har förhoppningvis med sig dyrgripar som välling, kaffe och tidningar hemifrån.

Jag har inte varit ute idag men det ser ut som det är 16-17 grader och lite molnigt. När vi kom var det skitvarmt. Och fuktigt. Jag brukar inte vara känslig för sådant men det var jättejobbigt. Man blev svettig direkt när man kom ut och air conditionern stod alltid på när man var nne. Sedan slog det om och blev höst från en dag till en annan. Men en jätteskön sorts höst där det alltid är mellan 15-19 grader. Man behöver ingen kofta knappt ens på kvällen. Verkligen behagligt. Tydligen slår det om och blir kallt i november-december. Vi ska se till att köpa hem extra element från Carrefour innan det händer för så fort det blir kallt köper alla element. Det är som första snön i november hemma, alla verkar helt oförberedda trots att det händer varje år. Vi bor på 8:e våningen så man hör lite trafik men inte så det stör. Bara en behaglig ljudfond som gör att man känner att det händer saker där nere, fast man inte själv deltar. För mig som är uppvuxen 200 meter från E4:an är det en  behaglig känsla. Men halsen gör ont och det är inte alls någon behaglig känsla. Jag ska nog ta och göra mig en tredje kopp te för dagen.  Detta får bli dagens inlägg. Ungefär som sången "En sång som handlar om sig själv" på Hasse och Tages Spader Madamskiva om det nu är någon utanför  familjen Lif som brukar lyssna på den skivan. Den skivan och Abba var det ena vi i vår familj kunde enas om att lyssna på i bilen när vi åkte till farfar i Jämtland eller till farmor i Göteborg när vi var små. Allt annat som sattes på i kassettbandspelaren (!) fick alltid protester från något håll. Så vi lyssnade mest bara på Spader Madam och Abba.