Den som lever får te

Så var vi tillbaka. Som vanligt var sista tiden innan vi reste som att vara i en torktumlare. Man äter middag med kompisar. Och säger hej då. Man packar. Man äter middag med föräldrar. Och säger hej då. Man handlar saker som inte finns i Kina - torrjäst, saffran (snart är det jul), blöjor (för barn över 12 kg), buljong (utan gift), välling (utan gift) och senaste nummret av Bamse. Man äter middag med systrar. Och säger hej då. Man packar. Och man packar ännu mer. Man fikar med kompisar. Och säger hej då. Man gråter en liten skvätt för att det blir förmånga hej dås på en gång. Man packar det sista och hoppar in i taxin. Och så var man påväg.

Resan hem gick över bra. På flighten mellan Köpenhamn och Peking fick vi 6 säten så barnen kunde ligga helt utsträckta och sov gott och Henrik och jag sov någon timme med halvöppen mun och kroppen i någon typ av ostbågeposition. Nåväl, det går det med. På Pekings flygplats var det rätt jobbigt. Allt bagage ska tas ut och checkas in igen och alla var trötta och hungriga och båda barnen var jobbiga. Men sen var det bara sista flighten och sedan framme, hemma i Shanghai.

Att komma tillbaka var över förväntan. Jag mindes vår lägenhet som stor och lite omysig men faktum är att den är rätt mysig. Och vi har massa fina saker här. Och egna sängar med egna lakan. Och Nilo tyckte det var så kul med alla sina leksaker. Och vår fina kaffemaskinen. När jag gick ut på kvällen för att handla lite mat träffade jag några jag känner och andra jag kände igen. Det kändes hemtrevligt. Det är varmt här, runt 30 grader och lite svettigt hela tiden. Men inte den outhärdliga värme jag mindes från förra året. Så summa av kardemumma är det skönt att vara hemma igen. Om jag känner efter så längtar jag redan efter familj och vänner men just nu känner jag inte efter utan försöker fokusera på att komma igång med vårt liv här. Det kommer att bra.