Den som lever får te

En krånglig och ständigt återkommande fråga när man bor i Kina är visum. Som turist får man ett 90 dagars visum och det brukar inte vara något problem att få när man väl fattat vad de säger på telefonsvararen på Kinesiska ambassaden och dessutom förstått när de har öppet. Man kan få ett 90 dagars visum med ett, två eller många inresor. Men ut måste man efter 90 dagar. Sen finns det ett z-visum som är ett arbetsvisum när man inte måste lämna landet var 90 dag utan får stanna, iallafall längre perioder. Att få ett z-visum däremot är ingen lätt sak. Det är en lång process där man bl.a. måste ha ett arbete här, man måste ha en avslutad examen och skicka in sitt examensbevis och man måste genomgå en läkarundersökning som de givetvis gör själva. De litar ju inte på en massa kvacksalvarläkare från andra länder. Henrik har hållit på med sin ansökan sen vi kom för ett år sedan. Eftersom Henrik åker hem nu och då har han aldrig några problem med förlängningen av sitt visum men jag och barnen måste ut efter 90 dagar. 

Det är lite förvirrande att leva på det sättet att man liksom ar en klocka tickande om att snart måste man ut. Och ibland glömmer man bort det och sen kommer man på - Jäklar, när var det nu igen vi måste ut. I höstas planerade jag ordentligt och vi åkte till Singapore och förnyade visumet och passade på att hälsa på vår nya ambassadören där tillika min gamle vapendragare Daniel och hans fru Sara och Gabriel. Ja, okej han är visserligen inte ambassadör utan bara nummer två på ambassaden men det är det ingen som berättat för honom så vi låter honom hållas. I februari åkte vi hem till Sverige och då blev det också lagom i tid för att förnya visumet. Men nu föll det helt i glömska. Mitt pass gick sönder för några veckor sedan så jag gjorde ett nytt på konsulatet och då var jag tvungen att åka till visummyndighet här och flytta över mitt giltiga visum till mitt nya pass. Och när tjänstemannen erbjöd sig att förlänga mitt visum en månad slog det mig. Jösses, det var ju bra att han sa det och en månad till är precis den tid vi behöver innan vi åker hem. Och dessutom var det news to me att man kunde förlänga sitt visum här på plats. Men iallafall. Jag var helnöjd tills min kompis Anna-Karin här om dagen frågade:
- Vad bra att det funkade med ditt visum, gick det bra för barnen också trots att de inte bytte sina pass.

Barnen???!!!! Som i de de där två små typerna som bor i vårt hus och som vi är förälder till?? Det hade jag helt glömt bort! Fixar inte de sina egna visum? Måste jag hålla reda på det också? Och annars kan ju dom två åka til Hongkong i övermorgon och förnya sina visum eftersom visumet skulle gå ut två dagar senare. Ansvarsfulla föräldrar! 

Så det var bara att kasta sig iväg till visummyndigheten igen och lämna in deras pass med en dags marginal. Tack och lov var det inga problem och vi slipper boka en resa för dem till Hongkong men det var på håret. Om man stannar kvar längre eller dröjer med att anmäla sig när man kommer in i landet måste man antingen böta eller göra självkritik. Det är faktiskt rätt roligt att de har ett självkritiksalternativ. Jag vet inte om man får välja det själv eller riktigt hur det går till men när Henrik var på visummyndigheten senast för att göra ytterligare ett av alla steg i processen att få sitt z-visum var han tydligen några dagar försenad (på grund av felaktig information i och för sig men det struntar ju de i) så då fick han skriva på ett självkritikspapper som var typ
- Oj vad dum jag är som gjorde fel och inte respekterade den fina folkrepubliken Kinas regler. Vojnovojne. Dumma, dumma jag. Det ska aldrig hända igen. 

Min kompis Christiane råkade också ut för det och hon kan kinesiska så henne tvingade de dessutom att skriva ett eget brev på kinesiska. Jag förmodar att det har att göra med att kineser har svårt för att förlora ansiktet och detta att göra självkritik är ett sätt att förlora ansiktet på och därför förnedrande för dem. Vi västerlänningar ser det mer som en bizzar kulturell yttring och skriver gärna på bara vi slipper pröjsa.