Den som lever får te

Första kvällen i Xuzhou blev vi bjudna på en fantastiskt fin restaurang. Planen var att vi skulle gå ut och äta med Liu Meis son, hennes syster och systerns två barn men kvällen innan frågade hon mig om även hennes systers gamla klasskompis som var chef för någon officiell byrå fick följa med. Han verkade vara en vän till familjen och ville också träffa utlänningarna i stan, och titta på våra länga näsor (det är så kineser kallar utlänningar). Dessutom verkade han vara någon sorts potentat, eller laoban som man säger här.

Laoban betyder egentligen chef men det används ofta på medelålders män som är chefer av något slag och som har en fin bil, klär sig i kostymbyxor och ofta med stickad tenniströja, har nylonstrumpor i sina loafers och inte sällan har en liten handväska runt armleden (en sådan där manlig handväska, eller nja, så manlig vet jag inte om den är men den bärs av män. Om jag inte var så politiskt korrekt skulle jag kalla det för bögslunga, men det skulle aldrig falla mig in att vara så fördomsfull nu för tiden. Dessutom tror jag inte att en enda bög med självrespekt skulle använda en sådan väska).

Iallafall. Denna laoban ville bjuda oss flott och det gjorde han verkligen. Det var sannerligen inga fyra små rätter här inte. För det första var det minst 14 rätter och för det andra var allt det lyxigaste och finaste som gick att uppbringa (jag frågade min kineiska lärare om det efteråt). Delikatesser som sjögurksoppa, abalonefisk, stinkande tofu, lammrevbensspjäll osv. Och det var verkligen fantastiskt gott. Och som det sig bör på riktiga kinesiska middagar så ska man dricka brännvin, dvs. baijiu. Och när det är riktigt fint har man en jättefin och dyr flaska som packas upp ur sin fina låda och sedan får man en liten karaff var med baijiu som man häller upp i sitt glas med. Det som inte dricks upp i de små karafferna hälls tillbaka i flaskan som man sedan tar med sig hem. Så vi tog naturligtvis seden dit vi kom och skålade i baijiu allt vi orkade.

Han var mycket trevlig och intresserad av oss och berättade om vad han gjorde. Det var såklart också jätteroligt att äntligen få träffa Liu Meis son Han Ju Shan (i orange tröja) som verkade vara en smart och framåt kille. Och hennes syster och barn var också trevliga. Nilo tyckte som alltid det var roligt att få hänga med större killar och Elsa hade fullt upp att hälla vatten i sin baijiukaraff och snappsglas.  Så när vi åkte tillbaka till hotellet på kvällen var vi proppmätta och lite runda under fötterna.