Den som lever får te

En sak som man oftast påminns av från farmorar och mormorar och andra lite äldre personer är att man ska skriva ned klokheter och roligheter man hör från sina barn. Ibland gör vi det och ofta glömmer vi bort. Men det är roligt att ha senare när barnen blir större. En som nyligen påminde mig om det, och som vet vad hon talar om eftersom hon länge varit lärare i skola och förskola, var min kompis Jennys mamma Ninni som nyligen var på besök i Shanghai. Hennes  främsta syfte var nog inte att hälsa på oss utan att besöka Shanghai och Expo men jag hade ändå glädjen att få träffa henne två gånger när hon var här. Hon gjorde också stort intryck på barnen som pratade om Ninni flera dagar efteråt.

Nilo har den senaste tiden blivit så stor. Både till utseende och sinne. Han har smalnat av och blivit lång. Och han funderar mycket på saker och ting. I förra veckan var vi ute och cyklade och körde förbi hans klasskompis (och käresta) Leila som var i en liten park. När vi kommit en bit förbi säger Nilo att han skulle vilja cykla tillbaka och prata lite med henne. Så jag svängde runt och vi åkte tillbaka och de kunde prata en stund. När vi sen fortsatte vår cykelfärd sa Nilo efter en stund,
- Tack mamma för att du cyklade tillbaka så jag kunde prata med Leila. Du vet ju att jag gillar henne så det var viktigt för mig att få prata lite med henne.

Och igår när vi var på restaurang så satt han och kämpade med att bre ut en stenhård klump med smör på en brödbit. Jag sa att jag kunde hjälpa och när jag tog över skrek han argt,
- Nej mamma! Jag vill ha allt smör!
Jag svarade att jag höll på att breda ut allt smör och när han sedan fick smörgåsen sa han,
- Förlåt mamma att jag skrek så där. Jag ser ju nu att jag fick allt smör.
Det kan ju te sig som banala och små saker, men när man har små barn och det ibland går tio "dumma mamma" på varje "tack" så känns det som ett stort kliv att få sådana där insiktsfulla kommentarer som visar att de faktiskt håller på att bli större och att en del av allt det man tjatar om faktiskt sjunker in. Och att vi kanske, kanske börjar lämna den evighetslånga trotsperioden lite bakom oss.