Den som lever får te

Jag har aldrig varit i Shanghai i slutet av juni tidigare. Nu vet jag varför! Det regnar. Och är varmt. Och det mysregnar inte lite, det öser ned! I morse var det som att kliva ut i en dusch. Vi var dyngsura innan vi ens lämnar gården. När vi stod vi ett rödlyse med cykeln kändes det som om det till och med hade börjat regna rakt från sidan. När jag tittade dit såg jag att det var vindrutetorkaren från bilen bredvid mig som med en sekunds intervall skickade iväg en liter vatten åt mitt håll! Det är liksom bara tt ge upp. Kapitulera. Inse att hur man än gör kommer man att vara blöt hela dagen. Om man inte stannar inne förstås. 

Och när vi ändå är inne på ämnet saker-som-gör-en-galen så satt Nilo och höll på med min iPhone för några dagar sen. Han börjar bli duktig på att stava och tycker det är roligt att skriva in ord i telefonen. Denna gång såg den dock lite märklig ut när jag fick tillbaka den och den ställde någon fråga som jag inte begrep. När jag sen skulle öppna den stod det - Slå in koden! - Vilken kod? Jag har aldrig haft någon kod på telefonen. Jag försökte en gång - Fel kod, telefonen låser sig i 5 minuter. Efter 5 minuter försökte jag igen. - FEL igen, nu låser vi 15 minuter. Efter 4 försök fick jag budskapet - Din telefon är avaktiverad! Sen försökte Henrik fixa med den vilket inte heller gick och tillslut åkte Henrik till affären med den. Med resultatet att allt jag hade i telefonen är borta! Inte ett telefonnummer, inte en bild, ingen musik, inga podcaster INGENTING finns kvar. Det känns som ett tecken på att jag snart flyttar och att mitt Shanghailiv ska bort. 

Annars ägnar jag den mesta tiden åt att söga hej då till människor och att sortera saker: hög 1 - slängas, hög 2 - ges bort, hög 3 - packas för att skeppas till Sverige, hög 4 - tas med hem i bagaget, hög 5 - ingen aning, vad är det, är det vårt, vad gör vi med det? Så går jag igenom allt vi har, rum för rum. Och tänk vad man lyckas samla på sig på två år. Jag ska inte bara skylla på barnen, men jesus vad mycket saker det genererar när man har barn! 

Så jag sitter här i mina högar - blöt, telefonlös och lite vemodig. Men det var lite så jag hade planerat det, nu börjar jag längta efter Korpo. Och Norden. Och familj. Det blir bra, det är bara en jobbig transportsträcka vi befinner oss i nu innan vi är iväg.