Den som lever får te

Jag vet, det är en barnsligt rubrik, men jag kunde inte låta bli.

En av huvudpunkterna på vår resa var att åka ut till Liu Meis barndomshem där en av hennes fyra storasystrar bor, och vara med på melonskörden som skedde just denna helg. Efter en tretimmars bilresa, som egentligen skulle tagit en, kom vi fram till deras hem. Anledningen till att vi blev så sena var att det i varje litet samhälle på vägen pågick melonkommers utan like. Flakmoppar och små lastbilar körde in med sina meloner till olika samlingsplatser där melonerna vägdes, såldes och lastades om på större lastbilar. Och enligt väl etablerad kinesisk körstil så kör alla in i de små luckor som finns i trafiken tills ingen tillslut kommer någostans.

Nåväl, när vi väl kom fram blev vi mötta av storasyster nummer två, som också kallas storasyster nummer två - er jie - av sina yngre systrar. Hon och hennes familj bodde i detta otroligt enkla betonghus utan uppvärmning och bara med ett lågt bord och nära pallar i det stora rummet och där toaletten var två tegelstenar bakom en tillfällig tegelvägg. Men de var mycket vänliga och verkade så glada att få besök. 

Efter att ha hälsat på alla och pratat en stund fick vi följa med ut på melonfältet. Och plocka riktiga, tunga, mogna vattenmeloner. När Henrik var liten avskydde han det oändligt långsamma och tålamodsprövande blåbärsplockandet som vi alla genomlidigt och drömde om att få plocka EN vattenmelon, och sen är man klar. Ja, nu gick hans dröm i uppfyllelse.