Den som lever får te

I söndags åkte Anna Karin hem till Sverige för sommaren. Det är så himla, himla, himla, himla, himla tråkigt. Kanske inte just det faktum att hon åkte hem på semester. Det gör hon varje år. Och jag med. Men för mig betydde det att mitt vardagsliv här i Shanghai är slut, eller iallafall snart slut.

Anna Karin och jag har hängt ihop sen dag ett här i Shanghai. Vi blev sammankopplade av en gemensam bekant som konstaterade att "ni ska flytta till Shanghai samtidigt, ni kan säkert bli kompisar". Och så blev vi det. Vi har träffats typ varannan dag sedan vi flyttade hit och verkligen delat vardagen. Vi har pluggat kinesiska tillsammans och lekt med barnen, rest och upptäckt Shanghai. Jag vet exakt vilka saker Anna Karin kan och inte kan på kinesiska (hon kan inte skilja på duo och dou) och hon med mig (supermarket och nästa år - det fastnar bara inte). Hon är en sån fin kompis som jag kommer att lägga till i mitt kompisfack i hjärtat. Men vår vardagstillvaro här är slut och det är så tråkigt. När vi skulle säga hej då i lördags blev jag så himla ledsen, det blir jag när jag tänker på det nu också. Just precis det här är det allra värsta med att flytta utomlands. Man träffar människor man tycker om, man blir snabbt väldigt nära. Särskilt utomlands eftersom man varken har familjen eller sina gamla vänner nära. Men sen ska man bara vara redo att säga tack och hej när man flyttar vidare. 

En annan sådan kompis som jag tyckte var jättejobbigt att säga hejdå till i helgen var Sarit, som också åkte hem för sommaren. Vi har dessutom bara hunnit vara vänner ett halvår innan jag måste dra. Kunde vi inte kommit på det lite tidigare att vi skulle ha så roligt och trevligt tillsammans! Aggghhhh! Jag kommer naturligtvis fortsätta ha kontakt med dem båda och det är ju alldeles fantastiskt att ha fått nya fina vänner. Men just nu känner jag mest en klump i magen.