Den som lever får te

Det var ju ett tag sedan nu, men även här har det firats midsommar. Med kransar i håret, sill och Västerbottenost, snappsvisor och till och med dragspelsmusik. En kompis till oss här spelar dragspel och har tagit med det hit till Shanghai för att höja stämningen på svenska fester. Det var mycket trevligt. Det var som vanligt våra partyfixande grannar Björn och Catharina som öppnade sina dörrar och vi alla bidrog med mat och dryck. Nilo var med på middagen och tittade med stor ögon när alla vuxna sjöng snapsvisor. Och utanför ösregnade det, så det var så nära en svensk midsommar man kan komma i Asien.  

Jag har aldrig varit i Shanghai i slutet av juni tidigare. Nu vet jag varför! Det regnar. Och är varmt. Och det mysregnar inte lite, det öser ned! I morse var det som att kliva ut i en dusch. Vi var dyngsura innan vi ens lämnar gården. När vi stod vi ett rödlyse med cykeln kändes det som om det till och med hade börjat regna rakt från sidan. När jag tittade dit såg jag att det var vindrutetorkaren från bilen bredvid mig som med en sekunds intervall skickade iväg en liter vatten åt mitt håll! Det är liksom bara tt ge upp. Kapitulera. Inse att hur man än gör kommer man att vara blöt hela dagen. Om man inte stannar inne förstås. 

Och när vi ändå är inne på ämnet saker-som-gör-en-galen så satt Nilo och höll på med min iPhone för några dagar sen. Han börjar bli duktig på att stava och tycker det är roligt att skriva in ord i telefonen. Denna gång såg den dock lite märklig ut när jag fick tillbaka den och den ställde någon fråga som jag inte begrep. När jag sen skulle öppna den stod det - Slå in koden! - Vilken kod? Jag har aldrig haft någon kod på telefonen. Jag försökte en gång - Fel kod, telefonen låser sig i 5 minuter. Efter 5 minuter försökte jag igen. - FEL igen, nu låser vi 15 minuter. Efter 4 försök fick jag budskapet - Din telefon är avaktiverad! Sen försökte Henrik fixa med den vilket inte heller gick och tillslut åkte Henrik till affären med den. Med resultatet att allt jag hade i telefonen är borta! Inte ett telefonnummer, inte en bild, ingen musik, inga podcaster INGENTING finns kvar. Det känns som ett tecken på att jag snart flyttar och att mitt Shanghailiv ska bort. 

Annars ägnar jag den mesta tiden åt att söga hej då till människor och att sortera saker: hög 1 - slängas, hög 2 - ges bort, hög 3 - packas för att skeppas till Sverige, hög 4 - tas med hem i bagaget, hög 5 - ingen aning, vad är det, är det vårt, vad gör vi med det? Så går jag igenom allt vi har, rum för rum. Och tänk vad man lyckas samla på sig på två år. Jag ska inte bara skylla på barnen, men jesus vad mycket saker det genererar när man har barn! 

Så jag sitter här i mina högar - blöt, telefonlös och lite vemodig. Men det var lite så jag hade planerat det, nu börjar jag längta efter Korpo. Och Norden. Och familj. Det blir bra, det är bara en jobbig transportsträcka vi befinner oss i nu innan vi är iväg.  

Vi hade ingen aning om att det fanns en terracottaarme också i Xuzhou! De måsta byta PR-byrå för det verkar inte finnas någon utanför Xuzhou som vet det. Men det ska sägas, denna var inte lika imponerande som den i Xian eftersom lergubbarna inte var i riktig storlek utan endast ca 40 cm höga och hade de inte lika fint utmejslade ansikten. Men det var ändå mycket imponerande! Liksom i Xian finns det många, ca tvåtusen, och de ingår också i en kungagrav. Det var mycket intressant att få se detta. Hela resan till Xuzhou var så spännande och vi var fulla av intryck när vi satte oss på tåget tillbaka till Shanghai.   

När vi hade plockat meloner bjöd de på lunch. De hade gjort så fint och köpt förberett så många goda fina rätter. Vissa saker som grisöronen, kotungan och gristarmarna kanske jag inte åt så mycket av men jag smakade lite plikskyldigt och allt det andra var supergott. Det märktes att de hade ansträngt sig och erbjöd även baijiu som sig bör. Fast eftersom det var lunch och vi dessutom druckit det avböjde vi (och hoppas att vi inte gjorde fel!).

Precis som jag läst i böcker om Kina så är maten superviktig men det där med inredning inte så. Visst var de väldigt fattiga och kunde förmodligen inte köpa en massa saker. Men det förvånade ändå oss att de bor så otroligt stökigt och smutsigt och eländigt. I det stora vardagsrummet som var helt i betong fanns en plansch i ett hörn, ett lågt bord, några pallar och en TV. De sitter alltså på de 10 cm höga pallarna och tittar på TV. Och i hörnet av rummet låg det några kartonger och lite skräp inslängt. Och sovrummen var inte bättre. Samma sak på gården. Överallt såg det likadant ut. Även när vi var hemma hos syster nummer tre inne i stan så var det stökigt och rörigt. Det handlar naturligtvis om  pengar, men det kändes också som att de inte direkt bryr sig om det. Men maten däremot, det måste vara mycket och gott och finaste sakerna. 

När vi ätit klart kom det många grannar som ville titta på oss. De är nyfikna kineserna. Men det skulle jag också vara om det kom kineser till Korpo. Jag skulle också smyga in till grannen och kika lite på dem.  

Jag vet, det är en barnsligt rubrik, men jag kunde inte låta bli.

En av huvudpunkterna på vår resa var att åka ut till Liu Meis barndomshem där en av hennes fyra storasystrar bor, och vara med på melonskörden som skedde just denna helg. Efter en tretimmars bilresa, som egentligen skulle tagit en, kom vi fram till deras hem. Anledningen till att vi blev så sena var att det i varje litet samhälle på vägen pågick melonkommers utan like. Flakmoppar och små lastbilar körde in med sina meloner till olika samlingsplatser där melonerna vägdes, såldes och lastades om på större lastbilar. Och enligt väl etablerad kinesisk körstil så kör alla in i de små luckor som finns i trafiken tills ingen tillslut kommer någostans.

Nåväl, när vi väl kom fram blev vi mötta av storasyster nummer två, som också kallas storasyster nummer två - er jie - av sina yngre systrar. Hon och hennes familj bodde i detta otroligt enkla betonghus utan uppvärmning och bara med ett lågt bord och nära pallar i det stora rummet och där toaletten var två tegelstenar bakom en tillfällig tegelvägg. Men de var mycket vänliga och verkade så glada att få besök. 

Efter att ha hälsat på alla och pratat en stund fick vi följa med ut på melonfältet. Och plocka riktiga, tunga, mogna vattenmeloner. När Henrik var liten avskydde han det oändligt långsamma och tålamodsprövande blåbärsplockandet som vi alla genomlidigt och drömde om att få plocka EN vattenmelon, och sen är man klar. Ja, nu gick hans dröm i uppfyllelse.